.

Meteor, Day after tomorrow, 2012... alla dessa filmer skrämmer skiten ur mig och får direkt ångest över sådana katastrofer. Jag mår psykiskt dåligt nu efter att vi har sett första delen av Meteor som går på 3:an. Får inte ni det eller är jag helt rubbad? Tänk att hamna i en sådan livshotande situation? Jag menar, man kan knappt föreställe sig moderna krig och naturkatastofer. Tänk då detta? Extrema katastrofer! Kan dock inte sätta fingret på vad jag är rädd för. Kanske är det att dö på ett sådan brutalt sätt eller att man inte riktigt har tid till att säga farväl till sina nära och kära för att man är för upptagen med att rädda sitt eget lilla liv. Ibland kan jag ställa mig frågan: Vem skulle jag vilja spendera mina sista timmar här på jorden ifall jorden skulle gå under? Familjen? Vännerna? eller den dåvarande pojkvännen som man kanske har? Och man kan ju inte samla alla på ett ställe...får bara ångest av den tanken.

Vid sådana filmer blir jag också sjukt engagerad i att vara miljövänlig och lovar mig själv att åka mindre bil, källsortera osv...sedan slutar det dock med att man aldrig går ur de gamla vanorna. Alltså, tänk om vi skulle behöva göra det, hur många av oss skulle förstå allvaret och kunna offra mycket av vår standard? Förhoppningsvis är man redan död då jorden går under, men samtidigt så känns det fel att säga så för det kommer ändå vara folk som lider.

Jag tycker vi är så själviska. Under filmen Meteor, eller snarare mini serien, hamnar en tjej och hennes pojkvän i en situation där de ska föras bort till ett skyddsrum. Men då får inte en mamma och hennes två barn plats och får gå 2.5 km eller mil ( kommer inte rikigt ihåg ) för att komma till närmsta skyddrum. Hon bönar och ber om att få åka med men vakterna tillåter inte detta. Tillslut stiger den här tjejen fram och vill byta plats med kvinnan och hennes barn. Hennes kille försöker få henne att ändra sig medan hon försöker få honom och andra att byta plats med kvinnan och hennes två barn eftersom de aldrig skulle klara av att gå den här sträckan. Tillslut offrar sig två unga kvinnor till och de vandrar iväg..men innan dessa offrade sig ville ingen göra det. De bara stirrade ner i marken för att undivka ögonkontakt och undvika att konfronteras. Hur hemskt är inte detta? I dagens samhälle vill man knappt skänka en 20 lapp för man är så självisk.

Jag stod och skulle köpa ett par skor och det fanns en burk med pengar och dessa pengar gick till fattiga barn. Jag stod där och skulle betala mina skor och tänkte att jag skulle skänka min 50 lapp som jag hade i fickan, men kom fram till att jag behövde den själv. Jag som måste köpa ett och annat för balen. Alltså hur är jag som människa egentligen? En 50 lapp skulle inte skada min ekomoni alls och vad skulle det göra ifall jag skulle behöva avstå från en utgång eller en fika? Dessa människor som är i behov av pengar kan inte ens drömma om denna standard som jag kan kalla för ett fattigt studentliv. Skäms faktiskt. Vi borde värna mer om varandra och hjälpa personer i behov, för förr eller senare tror jag det faktiskt lönar sig!

Nu blev det ett riktigt välfyllt inlägg och hoppas ni har orkat läsa detta och kanske fått en tankeställare.