.

Nu känner jag mig vilsnare än vanligt och dimman tjocktnat ännu mer. Nu ser jag definitivt ingenting. Innan såg jag ändå konturerna av det mesta, kunde i alla fall sakta men säkert orientera mig fram. Men nu vågar jag inte röra mig för dimman är för tjock. Dimman tjocknade för att jag gjorde mitt val och nu kommer konsekvenserna. Jag vet inte om jag gjorde rätt val men vet att vända tillbaka och få en andra chans inte finns bland alternativen. Kanske bäst så? Men man inser verkligen hur mycket en person betyder för en förrens den personen har försvunnit ut ens liv, eller i mitt fall, inte kan ha samma "betydelse" som innan. 

Men om man förlorar en person hur vet man egentligen ens sanna känslor? Om det bränner runt hjärtetrakten när man tänker på fina minnen? Om det gör ont när man ser något som påminner om personen, och i detta fallet, det mesta? Saknar man bara närheten eller i själva verket personens närhet? Men om man tänker på vissa uttryck, chester, rörelser m.m. och känner saknad, är det inte då äkta? Men som många i min omgivning säger, gå vidare. Detta var nog bäst så ändå. Men det lustiga är att efter att jag och Alexander gjorde slut mådde jag riktigt dåligt, ungefär som nu men då såg jag ändå en framtid. Jag fann ändå styrka i min sorg. Men nu känner jag bara som en zombie, jag vandrar runt i min egna bubbla. Verkligheten finns runt omkring mig men det är inget jag tar till mig.

Men när livet är såhär jobbigt och tungt brukar jag alltid tänka på ett citat som får mig alltid att se framåt, att se på den ljusa sidan .

 Man ska leva för det man har, inte ge upp för det man saknar.